Hejsan hallå!
Kan varna redan nu att detta kommer bli ett rätt långt inlägg då det sammanfattar våran resa sedan den sista större uppdateringen som skedde efter vi varit i Sapa och jag laddade upp lite bilder. Dom senaste två veckorna har varit ett riktigt äventyr och något jag skulle göra om tusen gånger till. Tänkte att jag skriver lite, och varvar med lite bilder i slutet.
Kan börja med att berätta om Ha Long Bay, där ni redan sett ett par bilder ifrån i tidigare inlägg. Vi anlände till Hanoi i slutet av januari och hade lite lösa planer på vad vi ville hitta på. Bokade två nätter på ett hostel som heter Central Backpackers och stortrivdes. Träffade skönt folk och åkte iväg på en tour som detta hostel anordnade till Ha Long Bay. Själva ön ligger en bit upp i landet och ut mot östkusten. Tog oss en busstur, en båttur, ännu en busstur och en sista kort båttur för att komma till Monkey Island där våran “hideaway-tour” utspelade sig.
Fick paddla kanot, veta lite historia om bukten och sedan tillbaka till ön där vi åt massa god mat tillsammans med alla andra och umgicks, festade och hade det bra. Dag nummer två så fick vi ge oss ut på lite hike/klättring upp för ett berg med sjukt bra utsikt och nedanför Monkey Beach dit vi tog oss och hälsade på aporna och bara slappade innan det var dags att åka tillbaka till Hanoi igen.
Samma kväll som vi kom tillbaka till Hanoi så hoppade jag och Henric på en nattbuss upp till Sapa. Mycket resande men helt klart värt det då man slapp sitta och vänta och ha sig i Hanoi utan att göra något. Vi visste att det skulle vara lite kallare men när man ankom vid halv sju nästkommande morgon så slog verkligen kylan till. Långbyxor och tjocktröja på, och frysa lite ändå. Vi ankom till Sapa town men fått tips om att ta oss ut från själva staden för att komma åt den “riktiga” upplevelsen ute i byarna runtomkring. Efter att Henric köpt på sig ett par vandrarskor och en vindjacka så tog vi en taxi ut till Tavan Village där vi hade bokat några nätter på ett homestay.
Lämnade in väskorna, pratade lite med ägaren och fick lite snabba tips om området. Sedan snörde vi på oss skorna och gick ut på en egen upptäcktsfärd. Såg en hööööög backe som vi valde att ta oss upp för, sedan fortsatte vi bara högre och högre. Dimman låg tjockt över området så man såg bara 20 meter framåt men vi kämpade vidare. Tror vi lyckades med en stigning på runt 250 meter upp innan vi valde att vända neråt då det började dugga lite och det skulle bli riktigt svårt att ta sig ner på dom nästan obefintliga stigarna.
När vi kom ner till boendet igen så såg vi två tjejer sitta utanför och hade precis checkat in. Detta visade sig vara två tjejer som även varit med på touren vid Ha Long Bay. Vi satte oss och snackade med dom ett tag, spelade lite kort och inväntade family dinnern som vi hört mycket gott om. Senare under kvällen samlades det mer folk som bodde på samma ställe och vi blev nog 12-15 personer som satt tillsammans och åt, hade det skoj och bara umgicks.
Jag, Henric och några tyskar som reste tillsammans bestämde oss för att spela ett ölspel, dock fanns det både öl och risvin med. Hade en grymt bra kväll med massa skratt och kanske lite för mycket risvin. Morgonen efter var det dags att gå upp tidigt för att ta sig ut på en tour där en lokalbo visade oss runt uppe bland bergen, dit man som turist inte riktigt vet hur man ska ta sig. Det var en låååång dag med ca 18 km vandring upp och ner, sen lite mer upp och ner och ännu mer upp. Trots att det var väldigt dimmigt denna dag så fick vi se riktigt coola vyer och ta oss till ställen vi aldrig kommit till själva. Rekommenderar helt klart att besöka Sapa någon gång under sin livstid. Det är riktigt cool natur och upplevelser man aldrig stöter på annars.
Åt en lika trevlig familjemiddag denna kväll och umgicks med folket som bodde på samma homestay. Morgonen efter hoppade vi in i en taxi som tog oss tillbaka till Sapa town och bussarna för att åka tillbaka till Hanoi. Vi hade planerna på att åka vidare direkt till Hué samma kväll vi anlände men då det vietnamesiska nyåret precis slutat så åkte även alla vietnameser dessa bussar för att komma tillbaka till sina jobb osv och ALLT var fullbokat. Så vi tog en natt på Central Backpackers igen och rörde oss ner mot Hué nästa dag istället.
Det är i Hué som det största äventyret på denna resa startar. Likt många andra så hade vi planer på att köpa två motorcyklar och sedan köra dessa genom Vietnam ner till Ho Chi Minh City som är huvudstaden. Inåt landet går Ho Chi Minh Highway som inte används lika flitigt längre på grund av nybyggda motorvägar längs med kustremsan, men det är på denna väg som man får se det riktiga Vietnam och åka igenom byar som knappt ser turister, något vi fick erfara ganska snabbt.
I alla fall, i Hué så checkade vi oss in på vårt hostel och gick sedan ut i staden för att leta efter några motorcyklar att köpa. Hade hört med receptionisten och fått tips om ett ställe. Försökte hitta dit men stod i en korsning och såg lite vilsna ut med telefonen i handen. Då hör vi en vietnames fråga vad vi letade efter och när vi sa “2 motorbikes” så fick vi svaret “det kan jag fixa”. Jag och Henric kollade på varandra, funderade ifall vi skulle vara skeptiska men tänkte sen “fuck it” och följde efter denna man.
Han tog oss till ett hotell och sa att hans chef skulle anlända inom kort. Efter ungefär 10 minuter så kommer det en yngre kille som presenterar sig som John. Han äger en verkstad och lite andra verksamheter och har även motorcyklar som vi kan köpa. Så vi hoppar på passagerarsätena på deras hojar och åker sedan vidare till hans verkstad. Får se två motorcyklar som är passar det vi var ute efter. Testkör dom, noterar vad som behöver fixas och då svarar han med “jag får min mekaniker att fixa allt ni påpekat, medan kan vi åka och köpa hjälmar och annat ni behöver”. Så ännu en gång åker vi vidare, lite oklart var vi ska hamna och inhandlar det vi behöver, tar ut pengar för köpet av motorcyklarna och genomför affären. Det skulle ta lite tid för mekanikern att fixa båda hojarna så John bjuder med oss hem till hans föräldrar för att äta vietnamesisk barbeque och umgås med hans familj, något man brukar göra runt det vietnamesiska nyåret. Fira och umgås med vänner och familj.
Så vi hoppar upp på deras motorcyklar och åker sedan utanför Hué, kanske 20 minuter till någon liten by. Visst hade dom kunnat ta oss någon helt annanstans men John och hans vän kändes verkligen genuina så vi hoppades helt enkelt på det bästa. Kommer fram till hans föräldrar och direkt blir vi välkomnade med te och tilltugg. Hans bror åker iväg och köper fisk, och så går vi ut på deras baksida och hämtar en kyckling, som tyvärr får sitt liv avslutat för att vi ska få något gott att äta. Så både kycklingen och fisken är heeeelt färska.
Sitter ner med John, hans pappa och sedan anländer det mer och mer folk ju längre det går. Sitter och kommunicerar så gott det går och har det riktigt kul. Detta är en av dom bästa upplevelserna vi har fått av denna resa. Att bli hembjuden och få uppleva det “riktiga” Vietnam.
När vi ätit klart och fått veta att våra motorcyklar är klara så tar vi oss tillbaka till staden, hämtar upp dessa och åker tillbaka till vårt hostel. Gör i ordning allting för att lämna staden nästan dag och börja vår resa genom landet på våra nyinköpta motorcyklar.
Vaknar upp, äter frukosten, och börjar packa väskorna på hojarna. Får då ett samtal av John att han sålt ännu en motorcykel till en kille som ska åka samma väg som oss. Så vi slår ihop oss med honom och börjar sedan röra oss från Hué i riktning mot Hoi An, med ett mellanstopp i Da Nang om jag minns rätt.
Första delen av resan var riktigt tuff då vi tog oss igenom ett ställe som kallas Hai Van Pass eller liknande. Det är endast motorcyklar och lastbilar som åker denna sträcka och utsikterna här var helt galna. Man åkte i lagom takt tillsammans med massvis av andra motorcyklar och tog sig uppåt och neråt över bergen.
Framåt kvällen anländer vi till Hoi An som ska bli vårt hem för några dagar framöver. Checkar in, parkerar våra motorcyklar och slår sedan ihop oss med ett annat umgänge och går till staden som har “Light festival”. Lite coola uppvisningar och sen en jävla massa folk. Äter på något fancy ställe och avslutar sedan kvällen på en av barerna på bargatan. Träffar ännu mer skönt folk som vi håller kontakten med fortfarande.
Det visar sig också att några vänner till mig även dom är i denna stad så vi slår ihop umgängena och umgås några kvällar. Varvar detta med att slappa lite under dagarna, festa på kvällarna och bara njuta av tiden man har i Vietnam. Käkar även under vår näst sista kväll en av dom bästa pizzor jag provat. Så är ni i Hoi An ska ni definitivt ta er till Good Morning Vietnam och äta deras pizzor. Gudomligt goda och ägaren är italienare och kan sin grej.
Nästa del av äventyret är att nu ta sig ner till Ho Chi Minh, längs med den gamla motorvägen som jag skrev om lite tidigare. Vi startar vår resan från Hoi An och rör oss inåt landet. Kommer ut på den rätta vägen som vi sen följer nästintill hela vägen ner till HCMC som är slutdestinationen. Under första dagen så råkar vi självklart ut för massa regn. Klarar oss mestadels bra då vi inhandlat riktigt schyssta regnkläder men skorna blir helt dyblöta och det är nog här jag (men mest Henric) drar på sig en ruskig jävla förkylning. Fortsätter i alla fall resan och vårt första stopp för övernattning blir i en liten stad som jag inte kommer ihåg namnet på nu. Fanns kanske 2 eller 3 hotell och vi såg en annan turist under våran kväll och morgon här. Detta bidrar bara till känslan av äventyr och man får försöka göra sig förstådd med mestadels pekande, kroppsspråk och bilder.
På morgonen åker vi förbi en mekaniker, får våra hojar lite servade så dom ska klara av den fortsatta resan utan problem. Vi kan nu packa undan regnkläderna och åker i strålande sol mot nästa destination som är ännu en liten stad, ungefär 1/5 del av vägen. Har räknat och vi körde ca 20 mil per dag, och hela resan blev strax över 100 mil, eller 1000 km.
De kommande dagarna fortsätter med massa körande längs med Ho Chi Minh Highway. När vi åker igenom städer så vinkar folk glatt och barn pekar och har sig. Det är nu Henrics förkylning helt klart slår ut och sänker honom nästan helt. Noll energi, massa snytande och feber på detta. Att han trots det klarade av att genomföra resan är riktigt imponerande.
Vi körde i princip från tidig förmiddag tills det började mörkna och stannade till i den närmst kommande staden. Och på samma ställe var det likadant. Endast ett fåtal hotell och knappt några andra turister. Det blev jag och Henric som var turistattraktionen och såväl barn som vuxna pekade, log och fick fram ett “Hello!”. Ungefär där tog deras engelskakunskaper sedan slut. Och våran vietnamesiska är inte desto bättre den.
För ungefär tre dagar sedan ankom vi till Ho Chi Minh (Saigon, HCMC eller vad folk nu vill kalla det) och la ut våra hojar för försäljning. Dessa hade tagit oss strax över 1000 km och det enda problem vi haft var punktering på båda hojarna, med lagom mellanrum. Snabbt fixat och dessutom riktigt billigt. Vi lyckades sälja hojarna efter 1,5 dag i Ho Chi Minh och så fort vi lämat över dom bokade vi en resa ut till Phu Quoc Island som är en “semester-ö” i södra Vietnam. Det är där vi befinner oss nu och kommer vara här fram tills den 24e februari då vi flyger tillbaka till Hanoi för att sedan åka vidare till Indonesien i en månad.
Det har varit ett riktigt jävla äventyr att köra denna sträcka, men vi hade så himla tur med allt vi kunde ha att göra med. Blev aldrig stoppade av polisen och tvungna att muta oss ut därifrån, råkade aldrig ut för några olyckor och punktering som enda nedgång är någonting jag tar alla dagar i veckan.
Slänger in en bildbomb längst i detta inlägg med blandade bilder från detta äventyr. Med början i Hué, barbeque hos Johns familj, sedan äventyret på motorcyklarna och allt som kom till.
Nu har ni fått en riktigt stor uppdatering med bilder och så. Dags att ta lite semester här på Phu Quoc sista tiden innan det blir massa nya äventyr i Indonesien. Hoppas allt är grymt där hemma. Vi har det braaaaa!
// Adam
